Stagedive..

Jaha, då var man singel då. Ingenting som jag är speciellt van vid om man säger så.
Senast jag var singel var när jag var 13 år och det är nästan ÅTTA år sedan. Och då var ju inte det särskillt spännande.

Efter mer än tre år tillsammans är det klart att det känns i hjärtat. Där finns just nu ett stort hål som jag aldrig riktigt tror kommer fyllas (som jag inte riktigt vill ska fyllas heller för den delen) för E har varit en väldigt stor del av mitt liv och hjälpt mig så otroligt mycket. Vi kommer självklart fortsätta vara vänner, inget krig här inte, vi kommer fortsätta ta hand om hundarna tillsammans och stötta varandra, så gott det nu går..

Visst känns det konstigt.. Egen lägenhet, ensamhet, ingen ring på mitt finger, ingen att hålla om på natten och ingen att kyssa och vara arg på. Om jag ska vara ärlig så är det faktiskt kaos.

Men, en god kvinna reder sig själv. Och det vet jag att jag gör, jag klarar mig och jag vet att jag kommer gå härifrån med huvudet snäppet högre och med en ny erfarenhet i fickan för det blir trots allt vad man gör det till.

Jag vet dock att jag kommer sakna er.. Familj och vänner som jag kommer glida ifrån. Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er och att ni jätte-gärna får höra av er om det är något.


Nu är det bara att kasta sig med huvudet före rakt in i singellivet och jag tror att det är något jag behöver.

Det känns bra