tisdag 30 december 2008

Inte ett dugg klokare..

Har just sett färdigt på Twin Peaks. Den är antingen helt genialisk eller bara helt meningslöst konstig men jag kan inte låta bli att älska den.

Karaktärerna är helt fantastiska och mystiken ligger som en tät dimma över hela serien. 
Min favorit, tillsammans med många andra flickor, är ändå Dale Cooper. Med sin välkammade lugg och sin nystrukna kostym har han tagit mitt hjärta med storm. 

Jag kommer sakna känslan Twin Peaks ger mig och det är med sorg i hjärtat jag lämnar det bakom mig.

Förresten är jag sjuk, jag är förkyld och har så ont i magen så jag sprängs vilken sekund som helst. Men håll tummarna för att det går över, för i morgon så här dags ska jag och lina sitta hemma i mjukisbyxorna med alldeles för mycket vin för vårt eget bästa och filosofera in det nya året.

Godnatt världen..

Fire, walk with me?

Klockan blev sen igen, utan att jag märkte det. Tiden har betett sig underligt mot mig den senaste tiden. Här om dagen sov jag bort en hel dag och en hel natt och idag har tiden bara stått stilla. Jag antar att jag är trött.

Jag tror att jag håller på att bli sjuk också, har känt mig helt borta i kroppen och jag är så himla törstig. Har säkert druckit tre liter vatten sen jag kom hem, till ingen nytta alls.. (förutom att göra mig extremt kissnödig, vilket inte riktigt var poängen.)

Förresten är detta mitt hundrade inlägg. 


"See the mountains kiss high Heaven,

and the waves claps one another.

No sister-flower would be forgiven

if it disdained its brother.

And the sunlight claps the earth

and the mounbeams kiss the sea.

What is all this sweet work worth

If you kiss not me?"

måndag 8 december 2008

Se mig...

"Mammorna kastar flaskan med hårspray mellan sig. När den stickande dimman landar på heltäckningsmattan har flickorna fått ytterligare lite volym under lockarna.
Men än så länge ser barnen oroande mycket ut som barn.
Det är inte bra.

– Vill du inte vinna?, frågar mamma lilla Brileigh om och om igen när flickan gnyr och vrider sig undan sminkningen.
Därefter, mellan sammanbitna tänder, det ingen utomstående ska höra:
– Jag lovar, du får smisk om du inte skärper dig nu."

Lyckliga prinsessor! (?)