...

Idag går tankarna till min älskade mormor.. Hon har varit dålig länge och det blev ännu värre när morfar gick bort nu i våras.

Men nu har det blivit ännu sämre, och jag tror inte att det är långt kvar. Hur hemskt det än låter så hoppas jag nästan det, för hennes skull, för hon har haft det så fruktansvärt jobbigt så länge nu.

Jag minns när jag var liten var det alltid dagens höjdpunkt när mormor kom och hämtade mig på "kyrkans barntimmar" och vi knallade bort till höga berget med en flaska apelsin-saft och mormors himelska bullar och sen klättrade vi runt där, i vad som kändes som flera timmar. Och om magen kurrade tittade vi förbi moster Inger där det alltid bjöds på mormors-kaka (kavring, dubbelvikt på längden, med en massa smör).

Jag kommer också ihåg när hon kom hem med permanentat hår.. Jag blev lika förskräckt varje gång och började nästan gråta. Så jag tror jag var en bidragande orsak till varför hon slutade med det.

På sommaren hade mormor och morfar en stuga i västervik, på gångavstånd från våran husvagn. Där har jag legat varje sommar, sen jag var en liten knodd, i solstolen brevid mormor och morfar (i sin träningsoverall) och sörplat kaffe med rån, klättrat efter körsbär i körsbärsträdet och bara pratat om allt och inget..

Det är några av mina finaste barndomsminnen!

Det gör ont i mitt hjärta och jag kommer sakna henne något så fruktansvärt mycket!

Men snart får de vara tillsammans igen i alla fall..