Flickan och kråkan

Flickan och kråkan
-Mikael Wiehe-

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut
Och jag tänkte på alla dom drömmar, man drömt
som en efter en har ta'tt slut
Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjute kråka i famn
Hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan
Hon springer med fladdrande lockar
Hon springer på taniga ben
Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
hennes kind är så flämtande röd
Och kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död
Men flickan hon springer för livet
hos en skadeskjuten fågel i famn
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant
Hon springer med tindrande ögon
Hon springer på taniga ben
För hon vet det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv, är det aldrig för sent

Och jag började darra i vånda och nöd
Jag skaka av rädsla och skärck
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mej som jag sett
För mitt hopp är en skadskjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror, det finns nån som kan hjälpa mej än
som tror, det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta
Jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är allderes för sent