Igår sa vi hej då till morfar och det var jobbigt.. Men mest av allt smärtade det att se mormor. Min älskade stålmormor som alltid är glad och som klarar vad som helst. Igår var hon så liten och så skör och det gjorde mig så ont!
Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas att säga farväl till sin bästa vän och livskamrat efter så många år tillsammans.
Hur som helst så var det en mycket vacker begravning.. Det spelades vacker musik och på kistan stod kortet, som jag tog på morfar på min student, i ett stort hjärta av solrosor och prästkragar.
Nog vet man att det här är en del av livet.. Att det är något man får leva med.. Men trots att det här nog var det bästa för morfar, är saknaden enorm!
Men, vi ses ju igen nån gång i framtiden.. Och så länge får han hålla Imme sällskap där uppe i det blå för man ska trots allt inte vara självisk.
God natt Morfar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar