Min vän, min lekkamrat, min Prins.. Idag kanske jag såg honom för sista gången. Jag vet att det här är det rätta att göra men det gör så ont. Jag hade hoppats på att de vi skulle möta var hemska människor och att jag skulle komma fram till att han har det bättre här hemma med mig. Men de var perfekta för Vincent. Dom kommer kunna aktivera honom och dom kommer kunna ha honom lös och han kommer kunna få utlopp för all sin energi.
Fan också!
Vincent har alltid varit så speciell. Han har alltid haft förmågan att göra mig så glad. Hur illa någonting än känns så kan han bara komma med sitt bekymmerslösa sett och buffa mig på armen, vifta lite försynt på svansen och titta på mig med dom där stora genomsnälla ögonen. Och då känns allt bara så himla skönt igen.
Jag kommer alltid komma ihåg hans buffande och knuffande när han i smyg krupit upp i sängen på natten, hur svår han var att motivera med godis men hur han lös upp och gjorde vad som helst för ett pusskalas, hur han kunde stå för sig själv och leka med vattnet i skålen och hans glädjeskutt när man kastade pinne i parken och han fick springa fritt.
Jag tycker att det är så synd.. För dom som inte kände honom väl såg honom bara som en jobbig, lite läskig, hund som hoppade mycket. Det var nästan ingen som såg min underbara kille som han var.
Just nu känner jag bara att jag vill släppa allt och bara springa härifrån. Bara få sjunka in i en varm famn och bara få gråta.. Bara få vara liten och inte vara tvungen att vara så jävla stark!
Bry er inte om det här inlägget.. Allt är bra med mig men det gör bara så himla ont och känns så hopplöst ibland. Behövde bara lätta mitt hjärta.
Tack för att ni lyssnar
1 kommentar:
Tack gumman! <3
Skicka en kommentar