Detta inlägg tänkte jag dedikera helt till mina underbara föräldrar, som jag känner att jag tagit förgivet den sista tiden.
Idag hjälpte dom mig ur en stor knipa som lilla jag satt mig i alldeles själv, bara för att jag inte alltid tänker längre än vad näsan räcker. Jag förtjänade egentligen ingen hjälp, men ändå ställde de upp utan att tveka.
Det fick mig att tänka på alla gånger som dom egentligen har funnits där, helt osjälviskt och bara hjälpt till.. Alla gånger de bara stått och tagit emot all skit som man slängt på dom bara för att man har haft en dålig dag.. Och allt dom har gjort för att jag och mina syskon skulle få en fin uppväxt. När jag tänker på det får jag tårar i ögonen!
De förtjänar så mycket mer uppskattning än vad man ger dem. Jag ska verkligen försöka att säga hur viktiga de är för mig och hur mysket jag älskar dem lite oftare än vad jag gör.
Visst, dom är inte perfekta men vem är det?
Jag kan i alla fall med lätthet säga att mina föräldrar är dom bästa som jag kunnat önska mig och jag skulle inte byta dom för en sekund!
Tack för att ni finns!
(förlåt men det var den enda bilden jag hade mamma.. du får bli mer öppen med att fastna på bild hörru!)
3 kommentarer:
Dina föräldrar rockar!
Mannen som kan bygga vad som helst liksom, min respekt för han carpenter skills är oändlig.
vad har du nu ställt till med....?
Ja, jag saknar nästan dina föräldrar mer än dig, haha. :)
Btw, jag läste ditt inlägg om Vincent, och det gjorde mig ledsen och glad på samma gång. Du lyckades verkligen fånga hans små mannerisms. :)
Skicka en kommentar