Mareld

En höstmorgon så hisnande vacker att den lätt skulle kunna ta andan även ur den mest råbarkade människa. Solen, som knappt orkat sig över trädkronorna, smekte den daggbeklädda marken genom den skira dimman. Ljuset och färgerna var magiska. Varför tog jag inte med mig kameran?

En sån här morgon får mig lätt att tänka, fundera.. Leder lätt till någon slags bitterljuv melankoli. Det känns plötsligt som att man betraktar livet utifrån. Som en film.
Jag tog cykeln lite tidigare för att få uppleva och insupa känslan ifred. Luften var frisk och kall mot kinder och händer. Det är nog dags att ta fram vantarna nu.

Tog med mig en termos med kaffe, brände mig på läppen. På en stubbe satt jag och njöt av det tysta, färgsprakande skådespelet. Och tänkte att: Nog hade en sån här morgon varit än mer fantastisk, om man varit två..