Eller?

En trevlig kväll resulterade i tunga ögonlock och missad hållplats på bussen hem.. Vilket i sig resulterade i en halvtimmes promenad.

Ett, två, tre, fyr, fem... En halvtimme under stjärnklar himmel med synlig andedräkt. Femtitvå, femtitre.. Jag har svårt att låta bli att räkna stegen när jag går ensam i tystnaden. Ett litet ticks jag har. På samma sätt som jag ibland måste gå på samma mängd gatstenar med båda fötterna och som att jag var tvungen att undvika A-brunnar när jag var yngre. "Abort, Arbetslöshet, Anorexia, Acne, Analsex och Alkoholism" Hu!

A-brunnarna fick visserligen så de teg en dag. Det hade utvecklats till lite av ett sjukt beteende och jag fick ångest om jag råkade trampa på en.

En dag fick jag nog och tog mod till mig. Ställde mig framför min fiende och hoppade på den. Och som jag hoppade.. Säkert tio hopp blev det och.. Nej, ingen olycka inträffade och inget analsex blev det heller. Så, efter det upptåget anser jag mig friskförklarad..

trehundrasjuttiofem, trehundrasjuttiosex....

Mareld

En höstmorgon så hisnande vacker att den lätt skulle kunna ta andan även ur den mest råbarkade människa. Solen, som knappt orkat sig över trädkronorna, smekte den daggbeklädda marken genom den skira dimman. Ljuset och färgerna var magiska. Varför tog jag inte med mig kameran?

En sån här morgon får mig lätt att tänka, fundera.. Leder lätt till någon slags bitterljuv melankoli. Det känns plötsligt som att man betraktar livet utifrån. Som en film.
Jag tog cykeln lite tidigare för att få uppleva och insupa känslan ifred. Luften var frisk och kall mot kinder och händer. Det är nog dags att ta fram vantarna nu.

Tog med mig en termos med kaffe, brände mig på läppen. På en stubbe satt jag och njöt av det tysta, färgsprakande skådespelet. Och tänkte att: Nog hade en sån här morgon varit än mer fantastisk, om man varit två..

Ja, just där.

Ge mig en puss!