Han vänder sig sällan i sömnen.

Det mesta har tagit ny form, världen och verkligheten, gatan där vi nu bor.

Hans blick säger något, jag hade ingen aning.
Ibland vill jag fråga honom om detta är den han är. Men jag väljer att tro…

Hans händer berättar om någonting helt annat nu då dom vandrar över min kropp.
Jag vill hålla dem, behålla dem, be honom att aldrig sluta. Men jag väljer att tro..

När tankar rullar över mig och jag instinktivt vill plocka ner den, plocka sönder mig…i små små atomer,
Så väljer jag istället, för en gång skull att tro.

Gammalt blir nytt.

Jag älskar att ha saker betyder något omkring mig. Saker som får mig att minnas och saker som får mig att le har alltid en plats i mitt hem.. Det blir kanske inte alltid så enhetligt, men det har blivit lite av min grej.

I helgen hittade jag matsalsmöbeln som vi hade hemma när jag var liten. Den har jag och mina syskon spilt oändliga mängder glass och saft på under åren och den har varit med om merparten av mina födelsedagar och kalas.

Nog hade den sett sina glansdagar när vi rev fram den från den fuktiga källarskrubben, men med lite puts och ny färg på emblemen så blev de faktiskt som nya.

Nu ska de få hedersplatsen i mitt nya hem och få förgylla födelsedagar och kalas ännu ett par år framöver. Det känns bra.. Och det får mig att le!

(Här har ni en före- och efter-bild.. Visst blev det väl fint?)