Så här dags på året, när jag var liten, stod alltid pappa vid bilen och stressgasade för att skynda på det sista dagbarnet som straxt skulle gå för dagen. Det var nu det skulle ske. Vi skulle till husvagnen i Västervik. Det är något med värmen eller blomningen precis nu som gör att jag tänker på det. Det var en väldigt lång resa, 1 timma i en varm bil, mamma och pappa där fram och tre barn där bak. Vi brukade stanna i Överum på vägen och köpa glass, men i övrigt körde vi. Pappa ville komma fram fort.
När vi anlände till den tomma campingen (sånär som på en rutinerad granne som kunde stå och vinka vid en tänd grill vid sin brassestol), när vi äntligen steg ur bilen.
Då brukade bilen knastra lite försiktigt om huven på bilen. Kommer ni ihåg det? Det var ett mysigt ljud!
Jag tänker en hel del på det där knastret.
Det får jag nog aldrig höra igen, nya bilar knastrar inte på det sättet.
Det är väldigt synd. Härligt ljud.. Härlig känsla.. Nu är vi framme! In med kylväskan i kylskåpet och packa upp era väskor, ungar. Nu börjar sommaren.
